Usch, fy och blä...

Vaknade med halsont, värk i hela kroppen och ett extremt tungt huvud. Vill bara ligga kvar i sängen i all evighet. Men istället ska jag till psykologen och sedan vankas det jobb i natt.

Sjuk får jag bli en annan dag...

Underbara älskade...

Helgen har gått alldeles för fort. Vår familj har alltid så himla kul ihop. Vill att de kommer tillbaka. Framför allt Savannah. Hon har inte lämnat min sida för ens en sekund de här dagarna. Men nu åker hon 15 mil ifrån mig och det kommer dröja en månad innan jag får träffa henne igen. Det gör ont i hjärtat. Önskar att jag kunde bo närmare dom, men jag pallar det inte. Flyttar aldrig från Göteborg igen.

Precis som förra året vid denna tiden så var vi på Liseberg. Bättre än någonsin, vill jag lova. Rekommenderar det för alla som har en gnutta julkänsla eller jullängtan i sig. Mysigt med alla lampor och roligt för både stora och små. Bar runt på en fascinerad Savannah hela kvällen och kollade på renar, grisar, tomtar och skridskoåkande kaniner. När vi väl fick henne att sätta sig i vagnen somnade hon på två minuter med ett stort leende på läpparna.

Fantastiska födelsedagshelg...

Kärlek...

Nu är hela familjen på väg hit. Pappa, mamma, 2 bröder med respektive och barn. Hela helgen ska de stanna och fira min kommande födelsedag. Det ska bli riktigt kul att ha dem här. En hel helg med Savannah och Lille D.

Just nu känns livet riktigt toppen...

Fru & barn...

En kollega till mig hade sett kirurgen på stan här om dagen. Ihop med fru och barnvagn. En nätt liten brunett. Frun alltså. Söt var hon tydligen också. Den sved. Med en gång blir det mer verkligt att han verkligen är gift och har barn.

Eller är det bara jag som försöker förtränga det?

Date???

Igår hade jag en heldag som skulle kunna verka som en date. Fika på ett jättemysigt ställe, där diskussionerna aldrig verkade ha ett slut. Fortsatte vidare till Incontro där några glas rödvin slank ner. Efter det bar det av till bion för att kolla på 2012. Kvällen avrundades med en gemensam promenad genom stan tills jag kom hem. En kram och en puss på kinden satte punkt för kvällen.

Men det var ingen date.

Utan en bra kväll med min fantastiska vän Linda...

Det blir bara värre & värre...

Under senaste veckan har ångesten gnagt sönder mig. Tillbaka på ruta ett igen. Varje gång tror jag att hjärtat ska stanna på mig. Inte för att jag är rädd för det, men det är en obehaglig känsla. Döden skrämmer mig inte längre, det har den inte gjort på flera år. Husse däremot skrämmer mig. Massor dessutom. Ångesten har verkligen kommit tillbaka med stormsteg sedan jag fick reda på att han bor i Göteborg igen. Värst är det när jag är på stan, då kräks jag oftast när jag kommer hem. Men det jobbigaste är att den även kommer på jobbet nu. Jobbet som alltid varit min frizon. I alla år har jobbet alltid varit det stället som jag känner mig tryggast på, även om han ibland kom dit och körde upp pistolen mot mig. Att inte kunna ha kontroll på ångesten gör mig orolig och stressad. Är så rädd att jag ska börja spy framför patienterna, ute på stan eller bland folk som inte vet något.

Händerna skakar så jag får koncentrera mig extra för att inte tappa det jag håller i. Färgen försvinner från ansiktet, så mina vänner/kollegor tror jag ska svimma. Andningen fungerar inte, ytligt och snabbt går det. Luftrören dras sakta åt. Fryser, i hela kroppen, samtidigt som svetten lackas. Ser stjärnor, främst ut i kanterna i ögonvrån. Skräcken pumpar i varenda ven i min kropp. Oron ligger som en hinna på huden. Hjärtat slår snabbare och snabbare. Gör liksom allt för att slå sig ur min kropp. Då börjar magen vrida sig. Måste få luft. Kan inte andas. Måste göra det jag så himla mycket fasar för. Springer snabbt in på toaletten. Magen vrider ett sista tag och toaletten fylls med ångest. Tårarna rinner. Men nu kan jag andas.

Öppen flirting...

Förut har jag & kirurgen skött vår flirting lite diskret. Nu är det tydligen slut med det. Inför andra läkare, sjuksköterskor, patienter och barnsköterskor har han klart och tydligt förklarat vad han tycker om mig. Inget blyg alls, vill jag lova. Det är så jag blir generad. Allt detta för att ingen annan ska flirta med mig, förklarade han skrattandes.

Jag som trodde att allt skulle vara över nu när jag fått reda på att han är gift och har barn. Istället har allt eskalerat till att han är helt öppen med att han vill vara med mig, ger skamliga förslag framför andra och lämnar inte min sida i första taget.

Detta blev en natt jag aldrig kommer glömma. Inte av den orsak jag fasade för, med tanke på otursdagen. Utan nu kan jag lägga mig med ett stort leende på läpparna och redan längta till nästa gång vi jobbar ihop.

Jag kommer hamna i helvetet för detta den dag jag dör...

Otursdagen...

Förra fredagen den 13:de var i februari i år. En helvetes dag. 2 oförklarliga hjärtstopp och en anafylaktisk chock. Alla på barn under 7 år. Den värsta natten i manna-minne yrkesmässigt enligt mig. Jag vill inte ha en sån natt till, men givetvis jobbar jag även denna fredagen den 13:de. Hade gärna varit utan det.

Vi får se sjukt mycket jobbiga saker, det är jag medveten om. Men även vi som jobbar inom vården har våra gränser. Jag är nu inne på mitt andra år på barnsjukhuset, men mitt trettonde år inom vården. Vi tar emot barn från nyfödda upp till 16 år. Det är en jäkla variation på barn som kommer in. Jag har fortfarande inte vant mig. OM jag gör det ska jag byta yrke.

För man ska inte vänja sig vid att se en full, våldtagen tonåring skrika efter hjälp. Man ska inte vänja sig vid svåra skallskador. Man ska inte vänja sig vid att se en nyfödd kippa efter andan under RS-perioden. Eller att se en misshandlad kille gråta efter sin mamma. Man ska inte vänja sig vid att blodet sprutar eller nyupptäckt barnmisshandel. Man ska inte vänja sig vid blodförgiftning på spädbarn. Man ska inte vänja sig när barn far illa för att vuxna inte tänker. Man kan inte vänja sig vid att barn får cancer. Man kan inte heller vänja sig vid att se döda barn. Det går bara inte.

Men jag kan göra mitt bästa för de barn som behöver min hjälp...

Renoverar...

Jag är prickig, från topp till tå. Mjölksyran är mer än påtaglig i armarna. Knäna är blåa efter krypandes på golvet, alternativt klättrande på höga barstolar. I snart ett års tid har jag tänkt att måla om en fondvägg i lägenheten, men aldrig funnit ork eller tid att göra det. Men nu jävlar så är jag i gång. Första lagret klart, får säkert göra två gånger till. Och det enda jag undrar är;

Hur i helvete orkar folk jobba med sånt här varje dag????

Date med första kärleken?

1,5 timmes samtal med Christian. Det var skönt att höra hans röst igen. Han gjorde mig glad och fick mig att glömma allt med Husse för en stund. Första gången på flera år som vi snackade i telefon, ändå känns det som igår.

Uppdaterade varandra vad som händer i våra familjers liv, i våra egna och om allt gammalt. 8 års strulig relation, för att helt plötsligt bryta med varandra i nästan 10 år. Ändå känns det som om det var igår vi träffades.

Sedan han skilde sig från sin fru i somras har vi haft lite kontakt via msn och Facebook. Han har tjatat om att han vill träffas. Jag har sagt nej. Orkar inte riva upp en massa skit. Inte med första kärleken som bor nästan 40 mil härifrån med två barn hos sig varannan vecka.

Men 1,5 timmes samtal räckte för att jag nästan kan se fram mot att träffa honom. För att det är han. Första och största kärleken. Ev ska han till Göteborg i helgen, för att hälsa på en gemensam vän. Jag jobbar hela helgen, men kommer han ska vi se till att vi hinner ses lite i alla fall, om så bara för en fika.

Längtar till helgen, samtidigt som det skrämmer mig massor...